Ordet i rubriken har liksom varit min följeslagare nu under snart 4 veckor. Jag längtar efter massor med saker. Mitt hem, mina katter, Ellen, Håkan, mina vänner. Längtar efter vardag och skola. Det finns givetvis ljuspunkter också det ska jag inte förneka.
Jag heller inte lyckats göra bort mig, ibland brukar min stora käft vara snabbare än min lilla hjärna. Jag har lyckats hålla igen mina ord och tänkt först innan jag pratat. Håller jag på att förändras? Oj, men det kanske vore på tiden att jag slutar känna behov av att alltid vädra mina åsikter och kanske försöka bli lite eftertänksam istället. Om jag inte lärt mig annat här uppe så kanske det vore en positiv förändring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar